Osammanhängande filosofier, inspiration och tragedier

Jag vet inte varför men tio-tiden här är oftast sjukt sent i mitt huvud. Jag är helt utmattad vid den tiden. Igår läste jag verkligen tills jag inte orkade hålla ögonen öppna mer och man ser ju vad det ledde till, jag glömde igen!

Gårdagen var inte mycket att skriva om heller i och för sig. Planer blev ändrade vilket resulterade i att jag var sååå otaggad allmänt. Kollade massa youtube vilket inte är ett sätt att spendera en dag på för att sedan vara stolt över hur produktiv man varit haha...

Jag föll för YouTubers vårterminen i trean. Jag snubblade helt enkelt in på det och nu är jag mer eller mindre fast. Jag tycker livet rätt allmänt är fascinerande och just sättet de här människorna delar med sig av sitt liv är någonting jag gillar en massa. Jag tycker att det är inspirerande helt enkelt! Tack och lov för att jag hittat Josi haha. Vi är ungefär lika inne i det!

FunForLouis är någon som praktiskt taget lever min dröm. Jag har fått sådan otrolig hunger efter världen. Jag vill bara ut och upptäcka så mycket jag bara kan. Jag kom över ett ihopklipp från ett av hans år. ETT år i hans liv. Galet.

Jag ser verkligen verkligen verkligen upp till människor som gör sånt där. Det är ju precis det där jag också vill.

Månaderna innan jag tog mig hit var det en himla massa tankar som flög runt i huvudet. Jag tänkte lite sådär att mina föräldrar verkligen jobbat för att jag ska ha alla de möjligheterna som jag har. Jag är här idag för att jag verkligen hade chansen att efter gymnasiet göra preciiiis som jag ville. Jag har ett grymt år framför mig nu tack vare det. Grejen är ju dock att jag för ett år sedan tänkte att det var självklart att jag åker ett år till USA för att sen komma tillbaka och plugga. De senaste halvåret har det inte varit lika självklart dock. Jag hungrar efter världen något enormt. Om ni bara anade tankarna i mitt huvud haha... I slutändan blir det dock att jag ofta slår bort de tankarna. Lika mycket som jag känner att jag har oändliga möjligheter känner jag också att jag kanske "borde göra annat". Mycket det jag får höra ifrån andra... "Man glömmer mycket från plugget om man är borta för länge", "det blir svårare om man väntar", "du kommer tappa motivationen". Vi får se vart jag tar vägen. Det här med att "borde göra annat" är säkert någonting som gör någon jättelycklig just nu men jag känner att jag skulle får mer vinning av att göra någonting som gör mig genuint lycklig och just nu hungrar jag världen. Framgång känner jag är en tolkningssak. Är jag lycklig, då är jag väl framgångsrik också? Jag tänker inte se det just nu som att jag måste välja mellan utbildning och resande, kom igen nu va. Tackar initiativ för att jag nu sitter i USA och kan filosofera över det här. Vi får se. Låååång tid innan det här är aktuellt igen. Jag känner att jag trivs här. Jag är inte på väg någonstans. Amerika får bring it on för jag vill uppleva så mycket jag kan nu när jag är här.

Mina vandrande tankar slängs tillbaka till verkligheten då min moster lägger upp bilder från vårt hus i Tacloban... Det var en konstig vecka det där. Jag hade bara varit här några veckor och försökte fortfarande göra bra intryck samtidigt som jag inte visste om mina släktingar ens hade klarat sig. Tack och lov hade de ju det men huset är inte längre igenkännbart. Ett hus mina föräldrar lagt ner hjärta och själ i. Trädgården min mamma älskade att vara i. Huset vi kallade hem samtliga gånger vi var där.... Det är nu kollapsade väggar och tak.

Vårt hus. Helt igenkännbart. Tack och lov så har de klarat sig...

Detta är nu min mammas älskade trädgård... Den var jättegrönskande. Jag har massor med bilder på alla orkidéer därifrån. Ofattbart. 

Jag ska nu till gymmet och springa. Springa av mig detta. Förhoppningsvis funkar det med.

Until next time amigos.