lördag 21 december 2013

bristningsgränsen..

Vilken dag. Jag kände att jag kunde säga det vid två-tiden men det visade sig minsann att denna dag inte skulle bli en dans på rosor någonstans...

Morgonen gick på som vanligt. Folk gav sig av till olika saker och kvar var man. Jag behövde verkligen ta tummen ur och få hem lite julklappar och var inte så taggad på det i närmsta omgivningen så jag tog mig till White Plains. Lite fick jag med mig hem så det går åt rätt håll! Jag ska stresshandla resten i helgen. Har inte alls mycket tid kvar, vad hände? Det var ju så himla mycket kvar nyss! Det rinner ur händerna på en.

Muntert julkort!

Jag tog mig i alla fall hem därifrån tillslut. Tog mig till Rye Ridge där jag stannade förbi Starbucks en snabbis. Efter satt jag kvar i bilen lyssnandes på musik samtidigt som jag pysslade med lite grejer. Min värdmamma smsade och frågade om jag var hemma och kunde ta emot en leverans och jag sa att jag kunde åka hem och fixa det. När jag vrider om nyckeln så tuggar bilen men inget händer mer än det. STRÅLANDE! Ringer henne och berättar och hon ger mig ett nummer till Acura nödsak. Det rörde till så mycket för ett tag men en kvart senare hade jag i alla fall någon där. Jag förväntade mig någonting stort á la Assistanskåren men där har jag i stället en kille i en vanlig grå sedan. Ingenting alls som intygar på att han sysslar med bilar.. Han donade i alla fall lite, plockade fram en såndär få-liv-i-bilen-sak från baksätet och fick igång bilen relativt fort. 



Jag fick efter den lilla incidenten inte stänga av bilen inom 45 minuter och eftersom att det var rätt perfekt med att jag skulle hämta barnen så åkte jag bara runt runt innan jag tog mig till skolan.

Hämtade två av kidsen och vi åkte hem. Vi hade en himla lugn start på eftermiddagen. Tjejen hade fått en choklad fondue fontän som vi testade och vi hade det allmänt bra. 

Bra visade sig vara allt annat än vad dagen skulle vara visade det sig dock. Någon la till mig på Facebook från New Rochelle (en stad nära härifrån) som jag inte hade några gemensamma vänner med. Principsak är att jag frågar vem det är innan jag gör nått. Det visade sig vara nästa nederlag.. Jag skäms över att säga det men lämnar jag nått ute blir det bara feeel. Detta var konversationen. 
Faaaaaasen då..... Andra gången sen jag kom hit som jag tappat viktigheter.

Denna kille hade då hittat mitt kort och ringt min bank i Sverige där någon givetvis försök hjälpa honom på svenska,  han hade fått ett nummer till en bank i new york som kunde hjälpa med bankärenden på engelska, ingenting som hjälpte honom. Han hade då försökt med Facebook som bevisligen gått galant. Bara det faktum att han tog sig igenom det här besväret för att hjälpa en främlingar är ju galet.

Där slutar det tyvärr inte heller.. Min värdmamma kom hem som en storm alldeles uppe i varv och stressad. Orkar verkligen inte gå in så mycket mer på det då det psykat mig hela kvällen.. Jag sa ju i alla fall här om dagen att man inte riktigt vill befinna sig där när hon är stressad. Idag var det bara värre. Jag har en otrolig rädsla för att känna att jag inge räcker till. Låt oss säga att jag nått min "du-räcker-inte-till"-kvot för ett tag nu... Jag ville bara gråta för en stund.. Det vart liksom för mycket som var snett samtidigt. Det var grindar, portar, nycklar, diskmaskiner, tavlor, väskor, mat... Allt möjligt..

Ju mer hon föll in i ett bättre tempo desto mer började hon be om ursäkt. Jag tycker verkligen verkligen verkligen om min värdmamma. Hon är en av mina största stöd här. Hon är jättebra verkligen men när hon är stressad befinner jag mig gärna någon annanstans. Hon körde ner mig så långt idag, sen vänder hon och är stöttande.. Jag slutade och skulle ta mig till White Plains till juicebutiken killen som hade mitt kort jobbade på. Innan jag gick tackade min värdmamma mig för allt jag gjort den dagen (ironiskt då det kändes som att allt bara gått fel) och jag bad då om ursäkt för allt igen och det sista hon sa var "Hey.. You're doing great. Hang in there!". Inte så lätt att ta till sig sånt där när så mycket inte varit som det skulle men hon ÄR himla fin som stöttar mig trots att hon idag även var anledningen till att det gått snett från början. 

Tog mig till White Plains och hittade juicestället väldigt enkelt. Fick åen snabb rundvandring och fick sen träffa min räddare, Jon. Han var jättetrevlig och piggade upp lite på den väldigt dåliga dagen. Vi pratade resor och livet och ja.. Jag tackade honom 1000 gånger och lovande att köpa massa juice i fortsättningen. Stället var jättefint så är jag i White Plains ska jag absolut förbi. Tiden sprang iväg och helt plötsligt hade jag suttit där i 45 minuter. Dags att ge sig blev det.

Efter lite medvetna omvägar så kom jag hem och nu blir det till att sova bort den här dagen

Har för övrigt varit här i Staterna två månader idag. Vilken fantastisk dag det blev som firande 😥

Har saknat mina hjärtan lite extra idag... Tidsskillnaden är inte uppskattad när man har kvällar som dessa. Som tur är har jag ju fina människor här med.. 

Until next time amigos. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar