lördag 11 januari 2014

Uuuurk...

Vilken dag... Det är one of those days igen...

Snön tog sig tillbaka. Så förvånande vart det ändå.

Dagen började väldigt väldigt normalt. Jobb som vanligt för att sen ta sitt på PT-pass på gymmet. Dagens pass var faktiskt superbra. Roligt och bra helt enkelt så det var ju superb. Det avslutades med att han sa "jag har lite tråkiga nyheter" och jag kände bara att "nej snälla, säg det inte!" men han sa "från och med nästa vecka kommer jag inte längre jobba här". Jaaaahaappp... Det är inte meningen att det ska vara strålande alltså haha! Vi bokade in tid på måndag, tisdag och onsdag så får i alla fall kötta in i det sista.

Tog mig hem och gjorde massa tvätt. Jag skulle sen ta emot en leverans mellan två-tre så min värdmamma skulle hämta upp barnen på skolan. Leveransen var ett nytt skrivbord till tjejen. Leveransgubbarna var så himla gosiga. Det var bara så himla kul när de jobbade och höll på, bra grejer!


Alla kom hem och resten av dagen var rätt bra. Hjälpte tjejen rensa i hennes rum och lekte med sjuåringen. Min värdmamma försvann ett tag utan att jag riktigt visste det så fick fixa mat och hundarna osv men det var inga större problem där.

På kvällen hade jag bestämt med Spenser att jag skulle träffa honom nu när han inte är dödssjuk längre. Precis när jag ska åka så hittar jag inte mina nycklar, så typiskt! Dagen till ära hade jag ju verkligen gjort allt jag möjligtvis kunde i huset också... Jag hade duschat efter gymmet, tvättat, varit i vardagsrummet, lagat mat i köket, lekt med sjuåringen i hans rum, hjälpt tjejen rensa i hennes rum... Letade typ överallt men hittade de ändå inte. Fick låna reservnyckeln till bilen men mådde bara så himla illa på grund av det. Precis när jag skulle ta mig iväg så kom min värdmamma och sa att vi behövde prata om timmar då jag verkligen inte jobbat 45 h denna vecka. Hopplöst känns det då det var hennes val att ge mig helt ledigt i måndags och tisdag morgon, från och med det så har jag jobbat precis som vanligt. Hon fortsatte med att säga att de hade ställt in sina planer för kvällen så att jag skulle kunna gå på mina och att det inte var det som var meningen med att ha en au pair och det gjorde mig bara så himla föörtviiivlad.. Det här med att ha folk besvikna på mig, det är ingenting jag klarar av. Hon sa i förrgår kväll när jag pratade med henne att de inte hade några planer alls för fredagen.. På något sätt lyckas det ändå alltid bli fel.

Jag tog mig iväg med klumpen i magen och tankarna all over the place. Att träffa Spenser är ju dock alltid ett nöje. Det var bra med lite time out från allt det röriga. Ännu en gång så talade HAN om för MIG vad jag skrivit om på bloggen genom att läsa svenska (hans uttal är värt ett pris... Låter så förvridet så jag vet inte. Skrattar verkligen till jag gråter) och kolla på bilderna. "Här skrev du om att du gick in på toaletten.. Men lampan fungerade inte!". Kunde tyvärr inte ha 100% roligt då jag bara kände att jag alltid lyckas göra någonting fel på ett eller annat sätt. Hur blev det såhär?

Han var fortfarande inte helt frisk och trött så vi tog oss hem hyfsat tidigt. Drog mig lite för det också men var trött och behövde hitta nycklarna. När jag kom hem var nästan alla på deras rum så jag tog mig runt och letade ännu mer. Rev upp all tvätt jag gjort under dagen, kröp runt på golvet och letade, slet upp kuddarna från soffan i vardagsrummet, letade bland papper på skrivbordet i köket, bland alla gömmer i mitt rum, jag rev upp min väska även fast jag gjort det 10 gånger förr. Hade bara sån tokdålig känsla i  magen så ville mer än all bara hitta de där nycklarna. Braiga Spenser fick det att kännas lite bättre för kvällen och precis när jag skulle ge upp i all förtvivlan så hittade jag de bland familjens tvätt som jag vikt i tvättstugan... Den sucken alltså.

Han har ju så rätt. Trotts att "gamlingen" var trött så var det långa stöttande sms som verkligen fick det att kännas bättre. När mitt fina Sverige är sovandes så har jag så omtänksamma människor här också. Tack och lov. 

Dumma nycklar... Vilken timing

En bra dag blev en mindre bra dag pågrund av allt strul, gillar verkligen inte det. Det är en mix av känslan att jag gör de besvikna i kombo med att tappa nycklarna mitt i allt det... Jag gillar inte det här eviga strulet. Varför? Ska det vara så himla svårt att bara ha det smidigt. Det som är allra jobbigast är att om något blir fel så pratar min värdmamma med mig som att det var min mening att göra så det blev fel... Det är det som är mest frustrerande. Folk som verkligen känner mig vet att jag aldrig medvetet skulle göra så att saker blir jobbigare för andra.. Det tror jag i och för sig att hon vet också, det är bara att om hon har en dålig dag och kommer hem till annat strul så blir det väl inte bra helt enkelt..

En kompis frågade mig om jag längtade hem då det blev såhär men jag kan faktiskt säga att nej. Jag ser inte det här som någonting att längta hem för faktiskt. Det blir fel. Jag är mänsklig (tyvärr lite för mänsklig ibland) och ja.. Jag vet inte! Jag har inte hemlängtan, inte ens när det blir såhär fel. Jag gillar min familj (även fast jag känner att jag gör de besvikna ibland...) och jag gillar att vara här. Vill bara hemskt gärna komma in i ett flow när sådana här saker inte händer. Det suger och det tar såååå mycket energi och jag mår bara överdrivet dåligt av det..

Annars är det ju väldigt bra här fortfarande. Mitt samvete har tagit väldigt mycket stryk men jag vill så gärna tro att det snart kommer bounce back. Det borde ju inte vara så svårt! Är det för mycket begärt att bara ha en smidig rutinerad vardag?

Det var nog allt alltså. Jag försökte skriva inlägget igår men slocknade så det blir såhär istället. God eftermiddag godingar! Jag hoppas ni har en superb lördag allesammans!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar