Vi hade igår ett litet hejdå-kalas här. Dave, några tjejer, familjen vi åkt till Mexico/Jamaica med kom över och vi åt massa mat och fika och kollade när the New York Giants spelade. Det var så mysigt men kan inte fatta att folk faktiskt är där för att jag ska någonstans... Ska jag alltså lämna det ställe jag har kallat hem i ett år nu? Ut på äventyr ÄNNU en gång? Alltså va?
Har varit rätt så ledsam stämning senaste dagarna. Vi pratar om alla "sista" som har varit. Sista skol-pickup. Sista gången man knyter skridskor. Sista läxläsningen. Sista middagen. Sista dagen... Jag ska nu gå och lägga mig för min "sista natt". Så jäkla knäppt ju.
La min 7-åringen i säng idag. Han hade så gulligt letat efter mig efter hejdå-kalaset igår men jag hade gett mig ut på bio med en av tjejerna. Idag fick jag i alla fall lägga honom och mycket mys och pussar blev det. Som jag kommer sakna min lilla nugget. Vi fick i alla fall umgås lite extra mycket då han var hemma sjuk från skolan med en konstig astma-hosta. Frieda kom och över och åt rester med mig.
Jag panikar. Jag ska lämna mitt andra hem nu. Ett jag inte så garanterat kommer komma tillbaka till om man jämför med hemma i Sverige. Det är hundra gånger lättare att lämna Sverige då det ändå är kvar. Så fort jag sätter mig på tåget imorgon eftermiddag så ändras allt här istället. Jag kommer aldrig mer att bo i det här huset som jag tycker om så mycket. Det är inte längre mitt hem...
Uargh... Nej jag vet inte. Är så taggad men också så ledsen. Inte mer än naturligt antar jag. Vet inte vad med jag ska säga? Ska försöka uppdatera bättre när jag kommer fram imorgon kväll. Until then.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar