Är det redan onsdagkväll? Oj då. (Baltimore)

Hejsan mina fina! Oj vad dagarna flyger förbi. På riktigt alltså. Har haft för mig en massa de senaste dagarna. Ska försöka skriva av mig lite om helgen hade jag tänkt. 

Såååå.. Tidigt Lördag morgon så tog sig Kerstin och jag till Baltimore. Det tog inte mer än 1,5 timme och sen vart vi avsläppta på en mack ute i ingenstans. Google Maps (min kärlek. Oj vad jag inte kan hylla Google Maps tillräckligt) hjälpte oss klura ut vilken bus vi skulle ta för att komma in till Centrum och dit tog vi oss. 

Vi tog oss till Baltimore utan att ha en aning om vad vi skulle göra där men vi hade hört en massa bra grejer om "Hamnen" där så vi tänkte att varför inte börja där? Det var verkligen inte en dålig idé visade det sig. 

Inre hamnen var jättefin och vi vandrade runt där och tittade innan vi ännu en gång brast på idéer. Kerstin är ju dock jättesmart! De hade ett Barnes and Nobels (bokaffär) vid hamnen så vi tog oss in där, letade efter en bok om Baltimore och hittade där en massa ställen vi ville gå till haha. Funkade ju strålande bra! 

Hittade en partner!

Resten av dagen är en stor röra haha! Vi var överallt och ingenstans. Vi mötte mycket intressanta människor, vi tog oss till deras sportarenor, vi åkte upp 15 våningar i ett torn för att sedan vänta om på en gång igen, vi hamnade i ghettot, vi tog fel buss i ghettot, vi tog en ofrivillig promenad i ghettot, vi tog oss till en park för att se Baltimore skyline, vi hann även med att hänga lite i en galleria.... God knows! Vi var i Baltimore i 9 timmar cirkus och gick konstant i circa 5,5 av dessa (enligt appen Human). 

Vi blev bjudna på en kostutställning men märkte VÄLDIGT fort att det inte var för oss... Det resulterade i att vi... Åkte upp i en läskig hiss, spanade up utsikten och gav oss sen av igen väldigt, väldigt fort haha

Av någon anledning så var deras baseball arena öppen så vi kunde ta oss in och få en liten titt. Bra grejer! 

Man önskar man vore lite längre liksom. Typ som de här stolparna fick mig att känna 

På väg till parken där vi tänkte ta bilder på Baltimore's skyline hamnade vi i ett område som hette Westport. Oj vilken chock vi båda fick. Det påminde mig väldigt mycket om någonting väldigt, väldigt olikt det Amerika vi som au pairer har fått lärt känna. Min nya bild när någon säger ghetto för åh herre, jag har inte varit i ett område som Westport förr. I alla fall inte i ett sådant utvecklat land som jag trodde att USA var. 

Det ser inte så himla illa ut på bild men vi båda fick en chock och gick mest runt i tysnad och bara tog in alla intryck

Husen där var så övergivna och förfallna och det påminde mig helt ärligt om Filippinerna där människor har det lite illa ställt. Jag förväntade mig inte det 10 minuter från Baltimore centrum. 

Detta är alltså fortfarande USA...

Att hamna i Westport var intressant och lite ögonöppnande sådär. Man har ju inte den blekaste aning om hur vissas vardag ser ut. Värt att tänka på. 

Vi var i Westport för att vi skulle ta en buss. Vi tog bussen men den tog oss åt fel håll. Nästa som skulle ta oss rätt skulle komma 30 minuter senare och att promenera till stället vi skulle till skulle ta 35 minuter senare så vi bestämde oss för att promenera. Det var också en intressant upplevelse. Kanske i efterhand inte det smartaste men vi klarade oss och det var egentligen aldrig osäkert på något sätt. 

Vi tog oss till parken och tog sen bussen tillbaka till de finare delarna av Baltimore där vi åt middag och hände i en galleria. 

Kerstin har alla bilder och ska snart få de själv men.. Ja tills dess så är det här det jag har. 

Efter ett tag var det dags för oss att ta oss tillbaka till macken där bussen skulle gå ifrån. Alldeles lagom tid då vi var alldeles slut. 

Våran buss hem skulle komma 8.50PM och hämta upp oss. Vi stod på samma mack och väntade med när klockan var 9.05PM ringde vi till företaget och frågade om bussen var påväg och efter det gick det fasen bara nerför...... Bussen hade pajat och nästa buss skulle komma halv 1 på natten. Jag gav Kerstin telefonen så hon kunde bråka med de då jag är alldeles för mesig men trotts att hon var grym fanns det inget att göra.. Vi fick fint sitta och vänta i 3 timmar. Strandade på en mack i Baltimore mitt i natten typ... Det var hur som helst ett Diner i närheten där vi kunde få värme och lite varm choklad. Vi tog oss sen tillbaka till platsen vid midnatt. Stod ute i kylan och väntade i evigheter. Klockan blev 12.20. Den blev 12.30. Den blev 12.35. Den blev 12.45 och då ringde vi igen. De svarade inte och vi kom till röstbrevlåda gång på gång på gång igen och jag tänkte bara att "fan.. De kommer inte hämta oss... Vi är fast här". Vid 1-tiden när vi båda precis är på gränsen att ge upp så kom äntligen den jäkla bussen. Vi var så lättade, så trötta, så kalla och så himla lättade. 

Baltimore blev en jättelyckad resa trots allt krångel. Är så glad att Kerstin var min partner in crime på den här resan då vi båda kunde skaka av oss allt som inte gick som planerat. Intressant och bra helt enkelt. Baltimore, check!