Känner mig så otroligt ur balans just nu... Något så OTROLIGT! Sommaren här i Rye har varit kämpig. Det har varit mycket jobb, lite tid att göra annat på. Samtidigt så har mina fina, kära vänner en efter en lämnat för att åka hem och jag har behövt tacklats med att hitta ny värdfamilj samtidigt som pressen från min nuvarande värdfamilj funnits där.
Jag har nu hittat en mysig familj utanför Philadelphia, PA som jag kommer att resa till den 21a Oktober för att spendera ytligare 9 månader hos. Denna familj är på 2 barn. 13 och 11 år. Inte alls där jag trodde jag skulle hamna. Jag var inriktad på yngre barn då jag har haft så himla roligt med min 7-åring här men efter 15 intresserade familjer och en massa mailande så blev det tillslut äldre barn i alla fall. De verkar jättegoa och glada och det känns jättebra. Jag har redan har en grym kontakt med mamman i den familjen så jag är otroligt spänd. I can't wait!
Detta besked gav jag till min värdmamma fredag morgon då jag brunchade med Spenser. Hon verkade ta det väldigt bra vilket var skönt där och då.
Jag planerar att resa hem en vecka (förhoppningsvis mer, beroende vad min värdmamma är på för humör) innan jag påbörjar min 9 månaders förlängning.
I Fredags hämtade jag lill-killen på skolan och tog mig hem med honom. Vi käkade mellanmål tillsammans sen sa gamla barnvakten (som för nuvarande är anställd för att vara här dagligen och städa och laga mat) att vi kunde behöva mer frukt osv. Hon skulle ta hand om lill-killen så att jag kunde ta mig till mataffären.
Sätter mig i bilen och kör iväg som vanligt. Typ halvvägs vid ett rödljus där tankarna spinner på och gnatar om allt som pågår ju nu får jag för mig att bilen framför mig rör på sig, vilket den inte gjorde. Pang. Det var det. Jag kunde inte fatta det. Jag satt och bara gapade. Hon jag körde in i kom ut och tog en titt, var jättelugn, jättesnäll och vi tog oss till närmsta parkeringsplats för att inte stå i vägen för folk. Hon var verkligen jättelugn, sa att det inte gjorde något, att det inte var någon stor grej, att jag inte behövde oroa mig då hon hade andra märken på sin bil av någon annan som hade kört in i henne. Polisen kom, skrev en rapport och tog sig iväg. Skadorna var att min registreringsskylt var lite böjd och hennes bil fick ett märke av en av skruvarna som håller upp min skylt. No biggie men min värld rasade samman. Jag ringde min värdmamma och hon var... Inte glad med nyheten. Den ångesten...
Jag tog mig i alla fall till affären för att handla och tog mig sen hem. När jag kom hem så var nästan hela familjen hemma (utan min värdpappa) och min värdpappas bästavän John med hans pojkvän Joseph var också där. John var världssnäll och satt och berättade om olyckor han hade varit i och fick mig att känna mig bättre. Min värdmamma skrattade lite och sa att det hände alla och... Jag blev lite lugnare då jag trodde att hon faktiskt inte tyckte det var så illa... Fel, fel, fel. En timme senare, när jag mådde så mycket bättre och hade skrattat en massa med de fina människorna som var hemma så hade jag ett samtal där jag argt fick höra "... och hamna inte i en olycka!" och jag vart golvad igen. De som känner mig vet nog att jag självklart kände mig alldeles hemsk för det som hände... Jag har dock kört för de nästan varje dag i 10,5 månader. Jag har kört långt, krångligt, knivigt, sent, halt och allt där emellan. Detta var ett misstag, det hände på en väg jag har kört 100-tals gånger, och ändå förtjänar jag tydligen inte bättre än att höra om det om och om igen...
På min lördag drog jag mig för att ta mig ner till köket men gjorde det tillslut i alla fall. Det var helt okej... Jag tog mig till Dave och spenderade dagen där med volleyboll i deras pool med hans föräldrar, god mat och vin. Fridens liljor. Kommer hem runt 9-tiden på kvällen till min värdmamma som sitter och spanar amerikansk fotboll på tv:n. Får en halv blick, ett litet hej, ett "hade du en bra dag?" och en stor portion bitterhet. Fan då. Tog mig snabbt som bara den upp på mitt rum. Det är nu söndag, klockan är runt 2 och jag har inte lämnat mitt rum idag bortsett från en dusch. Vägrar gå ner till falskprat och irriterade blickar och vill heller inte ta deras bil då deras tillit till mig verkar vara lika med noll. Jag är golvad, ur balans och så otroligt ledsen.
För er som läst min blogg ett tag minns väl kanske att jag träffade en kvinna på tåget i slutet av Juni. Sandy. Hennes otroligt snälla ord fick mig att känna mig som världens superkvinna. Vi har smsat megalite under sommaren men jag hörde av mig till henne idag igen och oj vilket otroligt stöd och bjöd på, bara sådär... Vissa människor är helt fantastiska.
Until next time amigos.
Hej angelica, hur är det? Har inte följt din blogg till hundra, men du ska stanna längre och byta familj? Styrkekramar julia
SvaraRadera